 |
Frihetsfronten är nätverket för Sveriges libertarianer och nyliberaler.
Vi verkar för individuell frihet, mångfald, marknadsekonomi och öppna gränser. Frihetsfronten grundades 1990 och håller regelbunden mötesverksamhet, bedriver kampanjer, ordnar seminarier och ger ut tidskriften Nyliberalen. E-post: info@frihetsfronten.se Post: Breviabox 620, 114 79 Stockholm |
|||||
| Friedrich von Hayek | Karl Hess av Einar du Rietz Karl Hess föddes 1923. Vid 16 års ålder hoppade han av skolan och lyckades skaffa sig jobb som reporter. En effektiv karriär förde honom under krigsåren till en fem år lång position som biträdande redaktör för Newsweek, vilken han övergav i mitten på femtiotalet som övertygad och välrenommerad konservativ publicist för att bli free-lance. Talskrivaruppdrag kombinerades med redaktörskapet för "The Fisherman Magazine" samt tävlingsskytte med såväl pistol som gevär. 1960 fick Karl Hess uppdraget att skriva en ny politisk plattform för det republikanska partiet. Vid den tiden var han dessutom rådgivare till såväl president Eisenhower som försvarsministern. Så där höll det på. Det var en imponerande karriär och Hess hade i början på 60-talet etablerat sig som en av de mest begåvade stilisterna, såväl som analytikerna, på högerkanten. Det stora genombrottet kom i och med mötet med Barry Goldwater, vilken anställde honom som chefstalskrivare under den berömda presidentkampanjen 1964. Goldwater betraktas i USA som en av de mest ultrakonservativa presidentkandidater man haft, samtidigt var han främst i ekonomiska frågor mycket liberal. En av de fraser Hess blivit mest berömd för, Goldwaters uttalande i sitt tal till det republikanska konventet: "Extremism in defence of liberty is no vice. Moderation in pursuit of justice is no virtue" var dock inte hans (eller för den delen Goldwaters) egen. Enligt egen utsago fick han formuleringen av en Lincolnkännare vid namn Henry Jaffa, som i sin tur karvat ut dem ur Lincolns sk "house divided" tal. Om Goldwater blivit president är det inte otroligt att Hess därmed fortsatt sin karriär som konservativ, förmodligen som någon minister på mellannivå, kanske till och med som president själv en dag. Om detta om inte varit är det inte heller otroligt att utvecklingen för den konservativa, liksom den libertarianska rörelsen hade sett väsentligt annorlunda ut. Efter Goldwater Nu blev det inte så. Goldwater förlorade och den radikala högern hamnade i ett sorts vakum. Hess själv fräste på i 190: Som han själv uttryckte det i en intervju i Playboy Magazine på 70-talet: "After I left Goldwater, I took up motorcycle racing, went into the welding business, was divorced by my wife, became a tax resister, began living on barter, remarried, joined SDS... the usual." SDS (Students for a Democratic Society) betraktas med rätta som en av det amerikanska 60-talets mest radikala organisationer och det kan tyckas märkligt att en tidigare konservativ ideolog allierade sig med den yttersta vänstern, dessutom samtidigt som han fungerade som rådgivare åt de Svarta Pantrarna. Men för att någorlunda förstå Hess agerande efter Goldwaterkampanjen måste man komma ihåg att den sk "68-rörelsen" i USA i mycket väsentlig grad var annorlunda än i Europa. Vietnamkriget stod i centrum och gjorde frågan om värnplikt till en central strid mellan militaristiska konservativa och libertarianer. Intellektuella "högeranarkister" och vänstergrupper fann sig stå på samma sida inte enbart beträffande kriget, men också i tolerans för "avvikande livsstilar", för legalisering av lättare droger mm. Alltså gjordes flera seriösa försök att samla radikaler från höger och vänster i samma rörelse, vilket ironiskt nog kollapsade på frågan om egendomsrätt. Hess kastade sig med liv och lust in på vänstersidan i denna kamp, även om vi med svenska, och framförallt mer moderna måttstockar nog snarare skulle placera honom på högerkanten. I en berömd passage i Jerome Tucciles utmärkta bok It usually begins with Ayn Rand beskrivs hur Hess anländer till sina anhängare i armÎuniform, utnämnd av dem till "field marshal of the revolution". Trots sitt engagemang inom den nya vänstern fortsatte Hess att arbeta som talskrivare åt Goldwater, bland annat vid dennes lyckade senatskampanj 1968. Han fick dock inte sätta sin fot på kampanjkontoret eftersom hans vildvuxna uppenbarelse kunde stöta bort Goldwaters mer konservativa sympatisörer. Hess fick istället sitta i Goldwaters simbassängshus och producera text. Odlar egen trädgård Efter de händelserika åren kring slutet av 60-talet och början på 70-talet koncentrerade sig Hess mer och mer på småskalighet och lokaldemokrati. åren 1974-75 försökte han tillsammans med sin fru Therese och ett antal vänner, bygga ett totalt självförsörjande grannskap, mitt i stadsdelen Adams-Morgan i själva huvudstaden. Detta experiment skildras utförligt i boken Community & Technology, författad av honom själv. Under denna tid producerades också en intervjufilm om hans händelserika liv och hans odyssÎ från politikens reaktionära högerkant, via vietnamaktivism och vänsterengagemang, till libertarianismen. Filmen kom senare att belönas med en Oscar för bästa dokumentärfilm. I filmen förklarar Hess att trots att han verkar ha befunnit sig på nästan varje plats på det politiska spektrat, så har han i princip alltid tyckt samma sak. Han har alltid misstrott den stora staten och maktkoncentration. Oavsett om han kallat sig konservativ, anarkist eller libertarian så har han alltid motarbetat centralism och politikermakt. Trots att han sedan 60-talet varit en av de ledande nyliberala profilerna i USA, gick han inte med i det amerikanska nyliberala partiet, Libertarian party, förrän 1985. Under flera år arbetade han sedan som redaktör för partiets tidning, Libertarian Party News, och nämndes också vid flera tillfällen som en tänkbar presidentkandidat för partiet. Hess besökte Sverige 1986 som talare på det tredje libertarianska värdskonventet. I samband med detta visades även den oscarsbelönade kortfilmen om hans liv. Vacklande hälsa Då hade hans hälsa redan börjat vackla. Hess klarade en hjärtoperation och levde relativt väl med en pacemaker, men blev tvungen att dra ner på resandet. Efter en politiskt motiverad skatterazzia efter 1964 års val tog skattemyndigheterna hand om 100 procent av alla hans inkomster och han var därför tvungen att leva av byteshandel. På grund av detta blev läkarräkningarna närmast omöjliga att hantera. Insamlingar bland libertarianer över hela världen räddade hans liv för ytterligare några år. Efter en hjärttransplantation 1992, med 10 procent chans till överlevnad, repade han sig sakta och skrev fram till sin död 1994 på en efterlängtad självbiografi. I ett brev efter hjärtbytet beskrev han uppvaknandet och hur läkarna försökte avgöra hur kry han var med frågor: "Who is the president of the United States?" "Who cares?" Hess var en man som på sin ålders höst utstrålade den frid som bara den som gjort och provat allt som möjligt är i livet, kan finna. Han var något så sällsynt som en modern renässansmänniska. Detta är en omarbetad artikel av Einar Du Rietz som ursprungligen publicerades i tidningen Nyliberalen nr 4-1994. |
|||||