 |
Frihetsfronten är nätverket för Sveriges libertarianer och nyliberaler.
Vi verkar för individuell frihet, mångfald, marknadsekonomi och öppna gränser. Frihetsfronten grundades 1990 och håller regelbunden mötesverksamhet, bedriver kampanjer, ordnar seminarier och ger ut tidskriften Nyliberalen. E-post: info@frihetsfronten.se Post: Breviabox 620, 114 79 Stockholm |
|||||
| Friedrich von Hayek | Robert Nozick av Johan Norberg "Individer har rättigheter, och det finns handlingar som ingen får utföra mot dem, för att det kränker deras rättigheter. Dessa rättigheter är så starka och vittgående att de reser frågan vad, om något, staten och dess tjänstemän får göra." Med detta djärva påstående nyintroducerade den då 35-årige Robert Nozick liberalismen i den filosofiska debatten. Det inleder och är huvudtesen i hans huvudverk från 1974, Anarchy, State and Utopia. (Svensk översättning: Anarki, Stat och Utopi, på Ratio 1986 / Timbro 2003.) Naturrätten återupptäcks På 400 sidor, som om och om igen återfinns i fotnoter och litteraturförteckningar i alla moralfilosofiska verk sedan dess, försvarar Nozick individens naturliga rättigheter och förklarar vad dessa leder till i synen på statens uppgifter. På samma sätt som John Locke gjorde 300 år tidigare slår Nozick fast att var och en har rätt till liv, frihet och egendom. Individen äger sig själv och har rätt att förfoga över sitt liv helt fritt, så länge hon inte kränker någon annans lika frihet. Individen äger också sitt arbete, och produkterna av det, därav äganderätten. Dessa rättigheter är lika för alla och får inte kränkas av någon individ eller sammanslutning av individer, exempelvis staten. Den enda statsform som är förenlig med naturrätten är den minimala nattväktarstaten som har till enda uppgift att försvara den. Våld och tvång är förbjudet, alla frivilliga relationer tillåtna. Väckte filosoferna Med Anarki, stat och Utopi gjorde den klassiska naturrättsliga liberalismen åter sitt intåg i filosofikretsarna. Vägen dit var dock ej prydd av någon röd matta. Boken väckte ett ramaskri inom delar av det filosofiska etablissemanget. Detta hade dittills dominerats av utilitarismen, idén om att man ska maximera lustmängden i samhället som helhet eller i genomsnitt. Utilitarismen erkänner inga rättigheter. Om två personers sammanlagda lycka blir större än en persons olycka av att bli bestulen och misshandlad, så är det vad som bör ske, allt annat lika. Denna filosofi kombinerad med Hägerströmsk värdenihilism slog undan benen på alla moraliska invändningar mot en ständigt växande välfärdsstat. Liberaler fick, som Friedman och Hayek nöja sig med att debattera på kollektivisternas planhalva och förklara varför marknadsekonomin ledde till största möjliga lycka för största möjliga antalet. Det etiska försvaret för friheten var obefintligt. Den vanliga uppfattningen var att kapitalismen är moraliskt förkastlig, men för med sig vissa nyttiga konsekvenser. I detta mörker dök Robert Nozick upp och förklarade att det var den fria marknadens förespråkare som hade moralen på sin sida och att staten inte hade rätt att tvinga individer till underkastelse. Att skatter inte bara år ekonomiskt förödande, utan faktiskt omoraliska var svårt för filosofiprofessorerna på de statliga universitetsinstitutitionerna att smälta. Visst hade bland annat Ayn Rand och Murray Rothbard burit samma vittnesbörd flera år tidigare, men det var inte samma sak. De var outsiders som konstant ignorerades i filosofidebatten. Robert Nozick var redan innan han skrev Anarki, Stat och Utopi erkänd inom dessa kretsar som en sinnrik och okonventionell filosof. Denna son till rysk-judiska invandrare som kom till USA på 1920-talet gjorde redan i 20-årsåldern revolutionerande arbeten inom beslutsteorin. Dessutom imponerades man motvilligt av bokens skärpa. En kritiker kallade den for "briljant och förvirrande". Briljant för att Nozick hade så annorlunda och intelligenta argument för sina åsikter. Förvirrande för att åsikterna var så konstiga. Av dessa orsaker var det många som ansåg att hans nyliberala tankar måste tas på allvar och, om inte annat, bekämpas på allvar. Därmed kom den intellektuella kampen igång och för första gången under l900-talet kunde den radikala liberalismen göra sig hörd på allvar. Annorlunda bok Anarki, Stat och Utopi blev en försäljningsmässig succé, vilket är ovanligt för fackverk inom moralfilosofi. Detta berodde dels på den kompromisslösa liberalismen som intresserade både anhängare och motståndare. En annan orsak är förmodligen stilistisk. Boken är nämligen sällsynt spirituell och fantasifull på ett sätt som är sällsynt inom facklitteraturen. Nozick blandar spännande uppslag med tankeväckande metaforer och roliga anekdoter. Då och då utvecklar han en tankegång i renodlad form över ett flertal sidor och verkar så plötslig dra sig till minnes huvudspåret och fortsätter med det. Man får lätt för sig att han har skrivit ned boken i den ordning han har tänkt. I de flesta moralfilosofiska verk har författaren en tes som han ägnar hela boken åt att försvara ur alla tänkbara vinklar. Det finns oftast inte en enda mening som inte har till syfte att få läsaren att påverkas i önskad riktning. Anarki, Stat och Utopi är ett lysande undantag i de sammanhangen. Många av bokens avstickare är inte till för att stödja Nozicks grundtankar, påfallande ofta är motsatsen fallet. och ibland är de just stickspår, med ingen annan mening än att förmedla kunskap och väcka nyfikenhet kring spörsmålen som sådana. Utmaning för nyliberaler Ofta är Nozick den skarpaste kritikern av sina egna idéer och som nyliberal får man många hårda nötter att knäcka. Vad sägs om rätten till försvar mot oskyldiga angripare? Har jag rätt att beskjuta en stridsvagn som attackerar mig om det sitter en oskyldig person fastbunden på den? Om jag har det, har han då rätt att skjuta på mig i självförsvar, om han hade möjligheten? Vad göra med en person som hypnotiserats att anfalla mig? Som nyliberal bekräftar boken inte alla ens föreställningar, tvärtom finns där nya infallsvinklar och problem. Ett intressant kapitel handlar om djur. Har man rätt att göra vad man vill med sina husdjur till exempel. Det verkar konstigt att hävda att djuren har rättigher. Har myggor det? Har bakterier och HIV-virus det? Nozick menar att om vi förnekar det måste vi fundera över exemplet där det kommer rymdvarelser till jorden och förklarar sig ha gått igenom alla mänskliga stadier och kommit betydllgt längre än oss vad det gäller framförallt intelligens och moraliskt medvetande. (Noziek poängterar dock att det inte är ett värde i sig att ha genomgått tidigare stadier. Ingen rekomenderar senilitet av skälet att man måste ha genomgått alla våra tidigare stadier för att komma dit!) Rymdvarelserna förklarar att de står i samma förhållande till oss, som vi till en förkylningsbakterie. De berättar att vi inte har några rättigheter och att de får göra vad de vill med oss. Deras bevis är dock så invecklat att vi, primitiva livsformer som vi är, inte skulle förstå någonting av det. Har då dessa rätt att offra oss för deras välmående? Exemplet verkar oacceptabelt, men ändå tankeväckande. Nozick själv kommer inte fram till någon lösning på problemet med djurens ställning, även om han i all anspråkslöshet föreslår att de har vissa, inte så våldsamt långtgående, rättigheter. Likadant är det vad det gäller flera frågor. Nozick redovisar starka argument både för och emot en tes, men medger sedan ofta att han inte är riktigt säker på dem själv. Denna ärlighet stöter man sällan på bland filosofer, som hellre håller tyst om de frågor som de är osäkra på, och när de kommer fram till något, tonar ned motargumenten så mycket som möjligt. Naturtillståndsteorin Anarki, Stat och Utopi tar sin början i naturtillståndet. Den inledande frågan är "Bör vi ha en stat?", vilket borde vara den första undersökningen i all politisk filosofi, som allt för ofta börjar med "Vad ska staten göra?", som för att poängtera att det finns många möjliga alternativ. I det anarkistiska naturtillståndet som liknar Lockes har alla rätt till liv, frihet och egendom. Locke förklarade nattväktarstaten med att folk slöt sig samman för att skydda sig mot brottslingar. Nozick är inne på samma linje, men menar att individerna skapar och ansluter sig till privata skyddssammanslutningar, som till skillnad från staten inte har något monopol på våld, alla andra har fortfarande rätt till självförsvar. Skyddsorganisationerna skyddar bara sina frivilligt anslutna medlemmar, men olika organisationer kan verka inom ett och samma geografiska område. Riskförbud Hur kan ett våldsmonopol uppkomma legitimt i ett sådant samhälle? En skyddsorganisation kan ju inte förbjuda folk från deras rätt till självförsvar som de måste få delegera till vilken sammanslutning de vill. Nozick menar ändå att man kan ha rätt att förbjuda en viss rättsutövning om den utgör stora risker för andra. Om en organisation till exempel använder tittande i kaffesump som rättsprocedur för att finna ut vem som rånat en bank, och omedelbart flyger med helikopter till den personen som anses vara skyldig och avrättar honom på plats, innebär det en allvarlig risk för de andra organisationernas medlemmar. Rättsprocedurer befinner sig alla mellan kaffesump (eller sämre) och perfektion vad det gäller tillförlitlighet. Nozick menar att det är tillåtet att förbjuda så riskabla handlingar förutsatt att de som utsätts för det kompenseras. Man kan fråga sig varför man i vissa fall har rätt att förbjuda något om man kompenserar det. Det verkar rimligare att man antingen har rätt att förbjuda något och då inte behöver kompensera förbudet, eller så har man inte rätt att förbjuda och då får man låta bli. Nozick hävdar dock att det är en för skarp gräns och att det finns vissa handlingar som hamnar däremellan och som får förbjudas, men endast om offren kompenseras. Nattväktarstaten föds Nozick förutspår att den sammanslutning som verkar ha sakrast rättsväsende, attraherar flest medlemmar och förbjuder andra organisationer som utsätter deras medlemmar för risker. (Vilket i teorin är allihop.) Slutligen kommer det bara finnas en skyddssammanslutning kvar (i alla fall inom varje område). Vi har fått vad Nozick kallar en ultraminimal stat. Det är ett våldsmonopol, men det omfattar ändå inte alla individer i området. Dessa individer vars skyddssammanslutning har förbjudits, måste dock kompenseras. Det enklaste sättet att göra det på, enligt Nozick, är att låta dessa få del av våldsmonopolets skydd. Pa detta sätt inlemmas alla i våldsmonopolet och vips, har vi plötsligt en nattväktarstat! Nozick kallar sin förklaring av hur minimalstaten uppkommer utan att någons rättigheter kränks för en "osynlig hand"-förklaring, något som platsar bra in under Hayeks begrepp "spontan ordning". Utan någon individs uttryckliga önskan eller målmedvetna handlingar har nattväktarstaten i Nozicks tappning uppkommit. Till vilken nytta? Man kan fråga sig vad Nozicks hypotetiska uppgörelse med anarkismen egentligen har för värde. Ett förhållande är inte moraliskt rätt, bara för att det kunde ha uppkommit på ett riktigt sätt. Att x kunde ha haft 100 kronor som tidigare tillhört y om y frivilligt hade givit honom det, rättfärdigar inte innehavet om det har uppkommit genom stöld. På samma vis är det med nattväktarstaten. Om den har uppkommit genom stöld och förbud mot privat självförsvar så är den omoralisk, även om den kunde ha kommit till på ett rättvist sätt. Nozick ar fullt medveten om detta, men menar att ett hypotetiskt rättfärdigande av nattväktarstaten visst kan räcka om den verkliga tillblivelsen inte var alltför annorlunda och om verklighetens orättvisar inte spelade någon bärande roll i processen. Det finns andra lärdomar att dra av berättelsen. För det första är Nozicks syfte att vederlägga anarkistens förmodan att en stat med nödvändighet innebär en förbrytelse. Om han lyckas med det beror på om man accepterar han, kompensationsprincip, vilken i alla fall jag inte riktigt ser som förenlig med rättighetsteorin i övrigt. Vidare beskriver Nozick hur han tror att anarkin förmodligen kommer utvecklas, om vi har tur. Om det går illa leder anarkin till rättighetskränkningar och kaos. Alltså: Varför avskaffa staten om det som bäst leder till en nattväktarstat? Varför inte nöja sig med den minimala staten från början? Detta är den visdom man får ut av bokens första del om naturtillståndsteorin, "Hur man hamnar i en stat utan att egentligen anstränga sig", som den också kallas. Större stat omoralisk "Den minimala staten är den mest omfattande stat som kan rättfärdigas. Varje stat som är större än så kränker människors rättigheter." Så inleder Nozick den andra delen, som riktar in sig på att förklara varför en större stat än den minimala aldrig kan accepteras. Eftersom de vanligaste argumenten för en större stat handlar om statlig egendomsfördelning, riktar Nozick in sig på dem. Framförallt är det den amerikanske filosofen John Rawls teorier som får agera maltavla. Rawls utgav tre år tidigare, 1971, sitt huvudverk "A theory of Justice" där han utgår från ett något annorlunda urtillstånd an Nozick. Han utgår från rationella, egoistiska individer som i en originalsituation är fria att välja vilka principer samhället och staten ska bygga på. Enda haken är att de inte vet någonting om sig själva. De vet inte vilken position de kommer ha i samhället, vilken förmögenhet, vilken intelligens, vilken moral eller uppfattning om vad som gör livet värt att leva. Rawls menar att de, för att försäkra sig mot att hamna långt ned, i alla avseenden kommer välja att skapa ett så jämlikt samhälle som möjligt på alla vis. Målsättningen är att den som hamnar längst ned ska ha det så bra som möjligt. Att staten fördelar egendomen på ett sånt vis, är det som kännetecknar ett rättvist samhälle enligt Rawls. Egendom är inte biblisk manna Nozick påpekar att Rawls, betraktar egendomen som manna från himlen. Men det är ingen gemensam kaka som Rawls (eller individerna i originalpositionen) har att pytsa ut efter eget tycke och smak, utan ett otal olika kakor som produceras av personer på olika håll i samhället. För att kunna fördela något måste man på något sätt, oavsett vilket kriterium man använder, ha rätt till det som fördelas. Om en politiker vill fördela andra individers egendomar måste han först samla in dem med våld. Om detta är rättvist eller ej har inte med att göra om folk i en viss situation med vissa kunskaper skulle välja att göra det. Det är möjligt att folk i Rawls originalposition skulle välja en omfattande välfärdsstat, men vad bevisar det? Nozick jämför i ett exempel med elever som för ett tag tas ur skolan och fås att glömma vilka de är. I den situationen ska de egennyttigt fördela betygen. Förmodligen väljer de en helt jämlik fördelning för att inte riskera att hamna i en sämre position än de andra. Frågan är om denna spelteoretiska konstruktion garanterar ett rättvist utfall. Rawls menar det och hävdar att alla naturliga förutsättningar är godtyckliga ur moralisk synvinkel. Den som skulle ha fått de höga betygen förtjänar dem inte, därför att det beror på genuppsättning, uppfostran och andra faktorer som ligger utanför ens egen makt. (Nozick frågar sig också om beröm för att ha skrivit "A theory of justice" ska fördelas lika. Rawls filosofiska kunskaper är ju moraliskt godtyckliga!) Frågan är om de elever som egentligen hade fått höga betyg kommer tycka att den jämlika fördelningen är rättvis när de väl kommer ur "okunnighetens slöja". Kommer ens de som hade fått lägre betyg annars, tycka det, eller kommer de bara tycka att de hade stor tur med utfallet? Konsekvent fördelning John Rawls skulle som bekant havda att det var ett rättvist utfall. Egendom från födseln, eller förtjänster och egendom som härstammar från medfödda talanger (intelligens, musikalitet, etc.) bör fördelas mellan alla medborgare. Nozick har konstaterat att man i så fall i konsekvensens namn också måste fördela de naturliga förutsättningarna, om man har möjlighet till det. Exempelvis en person som i flera år har haft bra syn borde tvingas dela med sig till den som är blind, om de naturliga företrädena är "moraliskt godtyckliga". Eftersom det i vissa fall av blindhet går att bota den genom en ny, frisk hornhinna, borde man efter ett visst antal år tvingas transplantera bort denna, det är ju, enligt Rawls, en kollektiv tillgång Vad är det man gör annars när man bestjäl individen på de värden han kan producera med hjälp av sin kropp och sin hjärna, om inte just en stöld av kroppen och hjärnan? (om än på ett mindre brutalt vis.) I polemik mot Rawls menar Nozick att det inte handlar om att ha förtjänat sin egendom, utan om att ha rätt till den. Jag kanske inte förtjänar (enligt vilket kriterium?) de julklappar jag får varje år, eller det arv som mina föräldrar ger mig, (eller min genuppsättning) men jag har inte stulit dem av någon som hade rätt till dem, och då finns det ingen annan som kan ha några anspråk på dem. Äganderättens grund För att kunna försvara en sådan teori måste man ha någon ide om vad som är ett rättmätigt innehav. Här kommer John Locke tillbaka igen. Det är hans gamla förvärvsteori som Nozick använder sig av. En äganderätt skapas då någon individ blandar sitt arbete med oägd materia. Om någon skapar ett ting, eller arbetar på en mark, blandas det han äger, arbetet, med det oägda, atomerna, och han är att betrakta som ägare till det skapade. Detta förutsatt att ingen äger materian sedan tidigare och att ingen genom tillägnandet får det sämre än innan. Vad det sista förbehållet egentligen betyder ägnar Nozick många sidor åt att reda ut. Han verkar fastna vid att man har rätt att tillägna sig sådant oägt som inte redan utnyttjas av någon annan. Förbehållet kan tyckas svagt och förbjuder endast tillägnande av solen och annat som alla redan drar nytta av utan att någon individ äger det. Man har rätt till ett innehav om det via frivilliga utbyten, inte via stöld eller bedrägeri, härstammar från ett sådant legitimt tillägnande. På denna grund förkastar Nozick alla tankar på att via staten omfördela egendom. En rättvis fördelning grundar sig inte på vad man har förtjänat, hur intelligent man är, vad som är effektivt, vad som är jämlikt eller vad som passar in på någon godtyckligt vald måttstock, utan på hur fördelningen har uppkommit. Om fördelningen har uppkommit rättvist är den rättvis. Äganderätten förstör fördelningen Nozicks Wilt Chamberlain-exempel mot "mönstrade fördelningsprinciper", det vill säga fördelningar som följer ett på förhand givet mönster (intelligens, jämlikhet etc.), har blivit smått legendariskt. Läsaren erbjuds att välja sin egen omhuldade modell vad det gäller egendomsfördelning i samhället. Denna princip upphöjs till lag och egendomarna omfördelas tills man når det "rättvisa" mönstret. Då dyker Wilt Chamberlain upp, som är en berömd och populär basketspelare. Han skriver ett kontrakt med sitt lag om att han ska få 25 cent per besökande person vid varje hemmamatch. 1 miljon betalande besökare kommer under det första året och Wilt har på detta viset fått en årsinkomst på 250 000 dollar. Under detta år har alltså den "rättvisa" fördelningen förändrats. Har Wilt rätt till sitt nya innehav? Det stämmer Ju inte med den modell som vi ville ha från början. Problemet blir än större när man betänker att det inte bara är Wilt och hans åskådare som har gjort sådana transaktioner, utan alla i samhället. Efter ett år ser ägandemönstret helt annorlunda ut, på grund av individernas frivilliga handlingar. Den som är anhängare av något slutresultat vad det gäller fördelningen, exempelvis jämlikhet, måste alltså regelbundet med våld åter omfördela egendomarna och ogiltigförklara de frivilliga transaktioner som gjorts. Resultatet är att man inte får något fördelningsmönster alls. Staten äger ytterst allt, eftersom individen själv inte får använda det han påstås äga. Skatternas skenlösning Kritiker av Nozick, bland annat marxisten Gary Gohen har förklarat att staten inte alls måste förbjuda besök på basketmatcher och andra affärer för att upprätthålla fördelningsmönstret. Det räcker att ha höga progressiva skatter som kontinuerligt återför fördelningen till det önskade mönstret. På det viset gör man folks insatser och ansträngningar meningslösa bakvägen. Naturligtvis kan man göra så, och det är det man försöker i bland annat Sverige. Dessa kritiker har dock missat Nozicks poäng. Hans fråga är om man har rätt att göra så. Man har ju redan en gång skapat en "rättvis" fördelning. Om folk då väljer att göra något med deras rättmätiga innehav, kan det väl inte vara rättvist att stoppa dem med skatter? Nozick menar att den fördelning som uppstår från en rättvis fördelning med rättvisa steg i sig är rättvis. Det som Wilt Chamberlain-exemplet visar är att den som förespråkar ständig intervention i ekonomin får erkänna att det han är ute efter är materiell Jämlikhet eller någon annan specifik fördelningsstruktur, men inte rättvisa. Nozick förkastar alla former av kränkning av äganderätten och menar att det inte bara är min egendom i sig som stjäls, utan mitt arbete. Om någon tar det jag har skapat eller på frivillig grund erhållit från den som skapat det, så tar han arbetet. Mitt arbete finns ju kvar i tinget, det är det som har gjort det till vad det är. Eller så är det via mitt arbetes lön som jag kommit i besittning av det. Stöld är alltså våld mot ägaren, inte bara mot egendomen. På samma grund kallar Nozick skatt för tvångsarbete istället för stöld. Staten stjäl ju mitt arbete som är orsaken till att jag äger pengarna, och stöld av arbete är att betrakta som tvångsarbete. Även en annan tankelinje kan spåras, som går ut på att om jag jobbar för att få ett ting, så hindrar staten mig från att få det genom att bara jobba en dag. I och med att de tar en del av min inkomst tvingar de mig att jobba en dag extra för att få tinget. Tvångsarbete alltså. Det är följaktligen helt fel när vissa politiker säger: "Jag vill inte reglera ditt liv, bara din ekonomi." Om min ekonomi regleras, är det mitt liv som regleras. I samband med detta beklagar sig Nozick över att staten diskriminerar folk beroende på vilka nöjen de har. "Varför ska den som hellre ser en film (och måste tjäna pengar till biljetten) kunna ombes hjälpa de behövande, medan den som föredrar att beundra en solnedgång (som han inte behöver tjäna extra pengar för) inte ombes göra det? är det inte förvånande att de som har hand om omfördelningen ignorerar den vars njutningslystnad är lätt att tillfredsställa utan att han arbetar extra, medan de lägger ännu en börda på den stackars otursförföljde som måste arbeta för sina nöjen?" Brist på kollektivism Här slutar inte Anarki, Stat och Utopi. Anarkin har behandlats. Nozick menar att en minimalstat kommer uppstå ur den. Staten har behandlats. Nozick argumenterar för att ingen större stat än den minimala kan accepteras. Nu är turen kommen till utopin. Nozick frågar sig om den minimala staten verkligen är en inspirerande syn. Där finns inga flaggor eller symboler att hylla och inga tusenårsriken att besjunga. Ingen ledare att se upp till på husväggarna och inga femårsplaner att applådera. Är det så att nattväktarstaten inte tillfredsställer människans kollektiva, samhälleliga sida? Nozick frågar sig om nattväktarstaten fyller människans hjärta med jubel och om någon skulle bemanna barrikaderna för dess skull. Han inser att tanken inte utgör någon omedelbar lockelse på sinnet. Att ge folk frihet och med den åtföljande ansvar, leder knappast till samma engagemang som de stora projekten och de överindividuella utopierna. Det är förmodligen det starkaste skälet till politikers och härskares enorma lockelsekraft genom historien. Det utlovade Schlaraffenland, med de stekta sparvarna som flyger in i munnen på en, har fått alltför många att ge upp sin frihet. En ram för utopia Men människor är olika, konstaterar Nozick, och de har olika idealsamhällen Liberalismen pekar inte ut den utopi i vilken alla ska fröjdas, utan den ger en ram för utopia. En ram som tillåter mångfald och kreativitet och ger alla möjlighet att finna sitt eget utopia. Genom att reglera folks liv så lite som möjligt kan man förvisso inte skapa de stora utopiska strukturerna, men man skapar det samhälle där så många som möjligt kan förverkliga sina egna olika livsplaner, och till och med sina egna samhällen. I det liberala samhället har var och en rätt att skapa vilka subsamhällen de vill, så länge de är frivilliga. Alla som har en idé om hur man bör leva, socialister, kristna fundamentalister, nudister eller keynesianer är i sin fulla rätt att skapa de samhällen de vill ha, så länge alla deltar frivilligt. Inte i någon annan värld kommer individen ha en sådan möjlighet att välja levnadssätt. Samtidigt fungerar naturligtvis vanliga marknadsmekanismer. Om ett samhälle blomstrar och invånarna trivs där, kommer andra individer och samhällen ta efter. Inspirerande minimalstater Den liberala nattväktarstaten som inskränker sig till att förbjuda våld och tvang, är alltså den som bäst låter den visionäre utopisten förverkliga sina drömmar om hur samhället ska se ut. Nozick menar att rättighetsteorin inte alls är så oinspirerande egentligen. "Den minimala staten behandlar oss som okränkbara individer, som inte får utnyttjas av andra på vissa sätt som medel eller redskap eller instrument eller resurser. Den behandlar oss som människor med enskilda rättigheter och låter oss, enskilt eller med vem vi vill, välja vårt liv och förverkliga våra syften och vår uppfattning om oss själva, i den mån vi kan, med stöd av frivilligt samarbete från andra människor med samma värdighet." Detta är Nozicks utopiska antiutopi. Hans liberalism grundar sig varken på någon nyttokalkyl, eller på någon uttalad skepticism rörande vad som är ett gott liv. Utan på ett moraliskt ställningstagande om att individen är okränkbar, och inte får användas som ett medel för andras syften. Övrig produktion Redan innan Anarki, Stat och Utopi skrevs, 1969, blev han professor i filosofi vid Harvard, där han blev den yngste professorn som universitetet någonsin haft. Där har han skrivit böckerna "Philosophical Explanations" (1981) och "The Examined Life" (1989). De berör de filosofiska grundproblemen, som livets mening, döden, personbegreppet och frågan om varför vi har skäl att tro att det finns någonting, snarare än ingenting. Böckerna berör inte politisk filosofi, men kan helt klart rekommenderas för den något filosofiintresserade. Som vanligt skriver Nozick förutsättningslöst, fantasirikt och humoristiskt, och få andra som berör dessa ämnen gör det på ett så entusiasmerande sätt. I den sistnämnda av dessa finns dock ett kort kapitel om politik, där han reflekterar över det han ser som en svaghet i nyliberalismen. Nozick menar att det är en brist att vara utan sammanhållande institutioner och han markerar att det kan vara värdefullt om medborgarna känner en samhörighet och kan uttrycka denna och sin vilja i allmänna val. Robert Nozick har alltså teoretiserat vidare, men framförallt över andra frågor. Han ser sig inte, och har aldrig sett sig som en del av den nyliberala rörelsen. Han är ingen aktivist, utan tycker att andra är bättre på att propagera för idéerna i Anarki, Stat och Utopi. I boken efterlyser han andra personer som kan fullfölja hans arbete och utveckla svaga partier. Han har förklarat att han tycker att förvånansvärt många har gjort just detta och att han själv inte skulle kunna tillföra något vettigare. Ovärderlig insats Robert Nozicks lovsång till det fria, liberala samhället som avslutar Anarki, Stat och utopi markerar starten för utbredningen av dess idÎer. Ett nyliberalismens manifest som var en av de starkast bidragande orsakerna till liberalismens fantastiska renässans under slutet av 1900-talet. Ett århundrade som höll på att glömma bort de idéer som personer som Locke, Smith och Spencer framfört med en sådan glöd långt tidigare. Detta är en omarbetad artikel av Johan Norberg som ursprungligen publicerades i tidningen Nyliberalen nr 4-1993. |
|||||