 |
Frihetsfronten är nätverket för Sveriges libertarianer och nyliberaler.
Vi verkar för individuell frihet, mångfald, marknadsekonomi och öppna gränser. Frihetsfronten grundades 1990 och håller regelbunden mötesverksamhet, bedriver kampanjer, ordnar seminarier och ger ut tidskriften Nyliberalen. E-post: info@frihetsfronten.se Post: Breviabox 620, 114 79 Stockholm |
|||||
| Friedrich von Hayek | Murray Rothbard av John-Henri Holmberg Murray Newton Rothbard var en av de mest inflytelserika, mångskiftande och fängslande individerna som i vår tid kämpat för mänsklig frihet. En av de ledande österrikiska ekonomerna Murray Rothbard var många ting. Inom sitt fackområde - nationalekonomin - var han en av Ludwig von Mises mest lysande begåvade elever och utgav en lång rad betydande studier i österrikisk ekonomi: America's Great Depression, The Panic of 1819, Power and Market, What Has Government Done to Our Money?. Hans storverk kom redan 1962: Man, Economy and State är ett verk av samma slag som Mises klassiska Human Action och F A Hayeks Frihetens grundvalar, en i grunden filosofisk utforskning av människans, samhällets och det ekonomiska livets natur, av statens roll och av ekonomins funktionssätt. Rothbards specifika syfte med boken var emellertid mer begränsat: han avsåg att i första hand komplettera och vidga implikationerna i Mises Human Action, och därmed också att presentera en genomtänkt och detaljerad teori för hur och varför den fria marknadsekonomin fungerar, och för hur den kan stympas, fås att bli ofunktionell och förstöras genom statliga ingrepp. I sitt slag är Rothbards bok både monumental och klassisk; som ekonom var han verksam i nära fyrtio år, först vid New York University, där han studerade under Mises, senare som docent vid Polytechnic Institute i Brooklyn och därefter som professor vid Nevadauniversitetet i Las Vegas. Om sin läromästare skrev han ofta, och hans lilla monografi Ludwig von Mises: Scholar, Creator, Hero är en utmärkt och gripande framställning. Men även om Rothbard varit en av de senaste årtiondenas mest inflytelserika och betydande ekonomer i den österrikiska skolan, är det knappast i första hand av det skälet han kommer att gå till historien. För finns det någon enda person som går att utpeka som de senaste tre årtiondenas libertarianska rörelses främste idégivare, organisatör och inspiratör, är den personen Murray Rothbard. Förnuftets och viljans dop "Den första omvändelsen är något man skulle kunna kalla 'förnuftets dop' - det eller de ögonblick då individen blir övertygad om att frihet är det bästa, det enda rättfärdiga samhällssystemet för mänskligheten. Han eller hon inser att frihet är det sanna, det goda och det sköna. Men för att i begreppets verkliga innebörd bli 'frälst', måste libertarianen uppleva något som man skulle kunna kalla ett andra dop, 'viljans dop'. Med det menar jag att han av sin förnuftsmässiga insikt måste drivas att hänge sig själv åt det oerhörda målet att åstadkomma frihetens och de libertarianska principernas seger i verkligheten. Han måste hänge sig åt att förändra verkligheten i enlighet med sin vision av idealet." Så sade Murray Rothbard i sitt anförande vid det amerikanska libertarianska partiets konvent 1977; parallellerna han drar till den amerikanska nykristenhetens språkbruk är naturligtvis både mycket medvetna och dessutom självironiskt menade. Murray Rothbards väg till den position som den libertarianska rörelsens på samma gång portalfigur, gisslare och nestor han kom att inta under nära tjugo år var knappast spikrak. Han kom ursprungligen i kontakt med den österrikiska skolan som student och sökte sig därefter till Mises seminarium i avancerad ekonomisk teori vid New York University i mitten av fyrtiotalet. Via andra av Mises studenter kom han i kontakt också med en annan av de individualistiskt inriktade och prokapitalistiska grupperna i New York, den kring författarinnan och filosofen Ayn Rand, och när Rand 1957 publicerade sin stora roman Atlas Shrugged skrev Rothbard ett uppskattande brev till henne och blev i gengäld inbjuden till de diskussionskvällar som en gång i veckan arrangerades hemma hos Rand på Manhattan. Men Rothbard tröttnade redan efter ett drygt halvår på den devota atmosfären kring Rand och lämnade på sommaren 1958 kretsen kring henne. I stället arbetade han på egen hand och tillsammans med andra libertarianer han lärt känna bland annat hos Rand, men som också lämnat gruppen kring henne, som fri debattör och skribent. Höger och vänster En av de tidigare Randanhängare Rothbard kom att särskilt nära arbeta tillsammans med var historikern Leonard Liggio, som i början av sextiotalet nära samarbetade med organisationer inom den radikala vänstern när det gällde att analysera och fördöma den amerikanska utrikespolitikens imperialism. När Russelltribunalen upprättades 1966 spelade Liggio en framträdande roll, och redan 1965 hade han och George Resch tillsammans med Rothbard bildat företaget Left and Right Inc i New York, startat tidskriften Left and Right, som underströk och uppmuntrade de filosofiska band som existerade mellan den klassiska liberalismens statsfientlighet och ovilja mot politiska eller militära ingripanden i främmande länder och den pacifistiska anarkism som karaktäriserade nyvänstern vid mitten av sextiotalet. Rothbard och Liggio hoppades kunna skapa en politisk allians mellan den antipolitiska "högern" och den antipolitiska "vänstern". Rothbard förde fram samma budskap också i sin essä "Confessions", som publicerades i den amerikanska radikala vänsterns mest lästa och beundrade tidskrift Ramparts juninummer 1968. Den artikeln fick ett mycket konkret resultat: den omvände den tidigare konservative Karl Hess till libertarianismen. Liksom Rand ett drygt årtionde tidigare hade Rothbard börjat samla sina anhängare kring sig i sin lägenhet i New York. Karl Hess hade både under presidentkampanjen 1964 och under hans senatskampanj 1968 varit politisk rådgivare och talskrivare åt Barry Goldwater, som var en av Förenta staternas mest kända och kontroversiella politiker; publiciteten kring Hess avhopp från det republikanska partiet hösten 1968 fick skaran i Rothbards vardagsrum att växa snabbt. På sommaren 1969 slutade Rothbard hålla möten hemma eftersom lägenheten inte längre räckte till och instiftade i stället månatliga middagsmöten; samtidigt grundade han den organisation i vars namn mötena hölls: Radical Libertarian Alliance. Tillsammans med Karl Hess blev han också redaktör för den nya organisationens tidskrift, Libertarian Forum. Libertarianismen föds Till den första middagen samlades ett hundratal personer. Den libertarianska rörelsen var född. Och redan i september 1969 växte den dramatiskt i och med att organisatörer från RLA arrangerade den splittring av det republikanska partiets informella ungdomsorganisation, Young Americans for Freedom, som resulterade i att omkring 350 av de tolv hundra delegaterna lämnade YAFs årsmöte och på platsen i stället bildade Society for Individual Liberty, i sin tur ansluten till Radical Libertarian Alliance. Och ur SIL och RLA följde knappast oväntat Libertarian Party of America, som höll sin instiftande partikongress 1972 och första gången ställde upp i presidentvalet samma år. Rothbard kastade sig under sjuttiotalet in i partiarbetet med fruktansvärd energi och var snart det libertarianska partiets politiske chefsstrateg; den rollen spelade han fram till dess miljardären Charles Kochs bror Ed lyckades bli nominerad till partiets vicepresidentkandidat 1980 mot löfte om stora ekonomiska bidrag till kampanjen. Rothbard var skeptisk mot "Koch-maskinen", som han misstänkte var hotande nära att tack vare sina mångmiljonsatsningar lyckas lägga under sig stora delar av den libertarianska rörelsen i Förenta staterna. Men Kochs valframgångar var betydligt sämre än väntat, brodern Charles minskade sina ekonomiska engagemang för libertarianismen till en rimligare nivå, och familjen Kochs dominans bröts. Vid det laget hade Rothbard redan lagt partiarbetet bakom sig och börjat ägna sig åt nya åtaganden, inte minst viktigt den säregna och extremt personligt hållna kommenterande tidskriften The Rothbard-Rockwell Report, där Rothbard och hans medredaktör var för sig frispråkigt, ibland ärerörigt och alltid i jagform kommenterade både omvärlden och den libertarianska rörelsen. Produktiv libertarian Genom åren har Murray Rothbard skrivit i praktiskt taget varenda libertariansk tidskrift som utgivits. Och han har skrivit om nästan varje tänkbart ämne; tag ett enkelt exempel. I The Individualist, SILs månadstidskrift där han från och med 1970 var fast medarbetare, publicerade han under åren 1970 och 1971 essäer om: ekologi, försvarsanslagen och Pentagons syn på världskommunismen, kvinnorörelsen och feminismen, överbefolkningsfrågan, skolsystemet i USA och ur principiell synvinkel, effekterna av skoltvånget i Europa och USA, Nixons presidentskap och ekonomiska politik, Milton Friedmans brister som frihetsanhängare. Vid sidan om ordförandeskapet i RLA och redaktörsskapet för hans egen Libertarian Forum var han från slutet av sextiotalet vice ordförande i den amerikanska National Taxpayers' Union, en betydande intresseorganisation. Han föreläste överallt, gav bandinspelande anföranden, talade vid konferenser och på möten. Han var från starten 1970 kolumnist och ständig bidragsgivare i Robert Pooles ambitiösa libertarianska tidskrift Reason. Kort sagt skrev och talade Rothbard ändlöst, outtröttligt, inspirerande. Och inte minst skrev han böcker. Den viktigaste av dem blev kanske trots allt For a New Liberty: The Libertarian Manifesto, som först utkom 1973 och senare i lätt reviderad form har kommit i ständigt nya upplagor. I den boken presenterade Rothbard libertarianismens grunder och förslag till lösningar på samhällsproblemen; han redovisade frihetstankens historia och konsekvenser. Boken är fortfarande utan nämnvärd diskussion den bästa kortare framställningen av libertarianismens grundsyn och konkreta idÎer. Han publicerade sin väldiga, fyra volymer långa revisionistiska studie i den amerikanska revolutionens idÎer och förlopp, Conceived in Liberty, som väckte betydande irritation bland mer traditionella idÎhistoriker men som med sin libertarianska historiesyn välkomnades av frihetsinriktade läsare. En senare bok, The Ethics of Liberty, är betydligt mera kontroversiell också bland libertarianer men har samtidigt varit ett centralt verk i den libertarianska filosofiska debatten. Här samlar sig Rothbard till att definiera och presentera en "libertariansk" moralfilosofi, baserad på rättighetstänkande, ickeaggression och individuell autonomi; hans framställning är kompromisslöst konsekvent och därigenom leder den också till en rad ställningstaganden som också många libertarianer tagit avstånd från eller anser vara orealistiska. (Utan att gå in på sakfrågorna bör jag kanske nämna att vad det bland annat handlar om är huruvida barn i alla avseenden verkligen bör betraktas som helt jämställda med vuxna och alltså också har samma grad av autonomi, och om verkligen enbart aktiva handlingar riktade mot en person kan betraktas som aggression medan däremot ingen passiv konsekvens av ens en tidigare handling kan betraktas så. Den som tycker att det låter enigmatiskt har rätt, för det var meningen. Detta är inte platsen att ta upp en sakdiskussion om boken.) Den vresige åldringen Vid det här laget, vid början av åttiotalet, hade Rothbard kommit att inta en i många avseenden säregen position i den internationella libertarianska rörelsen. Hans aktiva engagemang som organisatör var över; som idégivare fungerade han fortfarande genom sina otaliga böcker och essäer och i egenskap av briljant redaktör för den oregelbundet utkommande men betydelsefulla akademiskt inriktade Journal of Libertarian Studies, men samtidigt stod han ofta i konflikt med de nyanlända senare debattörerna och organisatörerna. Sin egen tidskrift, Libertarian Forum, begagnade han i allt högre grad som personligt språkrör för angrepp på sådana personer och tendenser inom libertarianismen han fann alltför kompromissvilliga, ogenomtänkta eller inskränkta. Han började kalla sig själv "The Old Curmudgeon", den vresige åldringen, och gjorde tappra försök att leva upp till benämningen även om hans smittande entusiasm fortfarande allt för ofta tog överhanden. Rothbard attackerade det libertarianska partiet gång på gång för dess försök att vinna fler röster till priset av att tona ner sin "extremism"; det var kontroversiellt, inte minst eftersom han själv samtidigt som han fortsatte att delta i debatterna inom partiet vägrade rösta på det och i presidentvalet 1992 till och med sade sig stödja Ross Perot, som han förvisso var medveten om inte var någon libertarian men som han å andra sidan menade skulle göra mindre skada på ekonomin än alternativen. Han skrev om Rand-kulten och om Ayn Rands officiella talesmäns ovilja att föra en dialog med någon utanför den egna, renläriga kretsen; han har med skärpa, humor och analytisk elegans diskuterat inte bara hur libertarianismen bör betrakta snart sagt varje samhällsområde, utan också och lika viktigt har han diskuterat varje aspekt på libertarianskt tänkande och libertarianska strävanden. Hans sista essä, skriven bara dagar före hans död i januari 1995, var ett bitande sarkastiskt och förödande angrepp på Newt Gingrich, den amerikanska representanthusets nye republikanske talesman som av massmedia framställts - och som dessutom gärna framställt sig själv - som starkt influerade av libertarianska idéer. Den bedömningen av Gingrich delade inte Rothbard. Med förtjusning tog han till sig tillmälet "libertarianismens Karl Marx"; kanske finns just här något som är väsentligt att förstå om Murray Rothbard och som också kan vara av avgörande betydelse för libertarianismens framtid. För poängen var just att Murray Rothbard under sitt livslånga engagemang för frihetens idéer alltid betraktade sig - och inte minst viktigt, njöt av att betrakta sig - som revolutionär. Hans mål var inte att ifrågasätta, analysera, debattera eller reformera: hans mål var att störta statsmakten, krossa den etatistiska ordningen och upprätta ett fritt, nytt och annorlunda samhälle. Total hängivenhet Murray Rothbard var en kortväxt, bullrande, korpulent, flintskallig farbror med sträv talarröst, genomträngande blick och en ettrig, nervös intelligens. Han var den sorts debattör som från en plats längst bak i ett auditorium för tusen åhörare kan börja diskutera med talaren på podiet - och vid behov överrösta honom. Liksom en gång idolen Ludwig von Mises var han förtjust i att klä sig i fluga; den doldes ofta av hans haka när han sänkte den mot bröstet, för Rothbards fysiska uppenbarelse dominerades fullständigt av hans väldiga huvud. Hans hängivenhet och totala engagemang stod bortom inte bara varje tvivel utan varje möjlighet för de flesta av oss att ens kunna hoppas efterlikna. Bland libertarianer finns ingen som kan överta hans roll; vad vi kan hoppas göra är att åtminstone låta oss inspireras av honom och föra hans idÎer och hans frihetsdröm vidare. Kanske inte minst genom att - som han själv satte en ära i att alltid göra-- sluta skräda orden. Så här såg han själv på motståndaren: "Samhällsmakt är människans makt över naturen, hennes samarbete i syfte att förvandla naturens resurser och vinna insikt i naturens lagar till gagn för alla samverkande individer. Statsmakt är det tvångsmässiga och parasitära konfiskerandet av denna produktion - den bestjäl samhället på dess frukter för att gynna icke-produktiva (i själva verket anti-produktiva) härskare. Medan samhällsmakt är makt över naturen, är statsmakt makt över människan. Historien igenom har människans produktiva och kreativa styrka gång på gång stakat ut nya sätt att till människans bästa transformera naturen. Under de perioderna har samhällsmakten hunnit ifrån statsmakten eller graden av statens strupgrepp på samhället slappnat betydligt. Men efter en längre eller kortare tid har staten alltid trängt sig in på de nya områdena för att återigen kringskära och konfiskera samhällsmakten. Om perioden från sextonhundratalet fram till och med artonhundratalet i många västländer var en tid av ökande samhällsmakt och därmed ökande frihet, fred och materiellt välstånd, har nittonhundratalet i första hand varit en tid då statsmakten hunnit i kapp - med en därmed åtföljande återgång till slaveri, krig och förintelse." Nödvändig seger Murray Rothbard vigde sitt liv åt revolutionen. Han var övertygad om att den måste komma, att libertarianismen måste segra - helt enkelt därför att segern var självklar. "Till sist kommer libertarianismen att vinna därför att den och enbart den är förenlig med människans och med tillvarons natur. Enbart frihet kan ge mänskligheten välstånd, självuppfyllelse och lycka. Kort sagt kommer libertarianismen att segra därför att den är sann, därför att den är den rätta politiken för mänskligheten, och därför att sanningen förr eller senare segrar." Han gjorde mer än de flesta andra - mer kanske till och med än de flesta andra tillsammans - för att påskynda frihetens seger. För det är vi honom stort tack skyldiga. Och oss själva är vi skyldiga att fortsätta den kamp han så länge och så väl förde på allas våra vägnar. Detta är en omarbetad artikel av John-Henri Holmberg som ursprungligen publicerades i tidningen Nyliberalen nr 1-1995. |
|||||